han är så söt. 

Tror att han är lik Damian som liten men osäker då jag är senil. Han sover som faaaaan. Typ 3-4 h på raken. På natten också. Vaknar efter mat men gråter inte mycket. Damian sov ju ingenting. Vaken 5 min och sov 5 min.  Så det är sjukt ovant med en bebis som faktiskt sover. Han är sååååå söt. Martins ögonbryn. Damian fick ju mina. Martin vill inte att jag visar upp honom alltså hans ansikte på bloggen och instagram. FETT TRÅKIGT! Jag har ju redan exponerat Damian liksom. Jättekonstigt att ett barn får va med på bild men inte det andra.  

 

min förlossningsberättelse.

Den 8 juli var vi på ett samtal på Danderyds sjukhus för planering av igångsättning. Vi fick träffa en ganska dryg äldre läkare. Han idiotföklarade min oro inför förlossningen och var övertygad om att det omöjligt kunde gå värre än det gjorde förra gången. Martin ställde många frågor och helt plötsligt hade vi ett datum med oss hem. Fredagen den 10 juli 07.30 skulle jag ringa förlossningen. Jag kände nog att det beslutades över mitt huvud men jag tänkte att förhoppningsvis så drar det igång av sig själv och jag slipper igångsättningen.

Grejen är att igångsättningen varje FÖR MIN SKULL. För att JAG skulle hinna få epidrual. För att JAG inte skulle ha det lika traumatiskt som innan. Hela grejen kändes så egoistiskt. Bebis då? Tänk om den inte vill komma ut. Tänk om jag går mot naturens lag nu och allt går fel. Ja, jag får hjälp med smärtan men ingen garanterar mig att det är säkert för bebisen. Så därför ville jag HELST att allt skulle dra igång naturligt så jag slapp ta det beslutet.

På fredag morgon vaknar jag tidigt med en klump i magen. Jag sitter i soffan med min stora mage och har gråten  i halsen. Jag kunde inte fatta att jag fortfarande inte fött. Jag som bett varje natt till Gud om att det skulle dra igång av sig själv. Jag ringde förlossningen och hoppades på att de skulle säga att det tyvärr var fullt och om vi kunde flytta fram det till nästa vecka. ”Du kan komma in på en gång, du är välkommen ”. Jag tog en dusch. Och grät i duschen. Så klart. Men någonstans inom mig hade jag ett lugn. När jag känner att något är helt fel skriker mitt inre och jag kan spy av ångest. Någonstans inom mig fanns en liten smula förväntan. Att min långa graviditet skulle vara över och vi äntligen ÄNTLIGEN skulle få träffa vår älskade lilla lillebror.

Vi tog det lilla lugna och sedan åkte vi in. Martin, jag och lillasyster. Jag sa hejdå till Damian så många gånger. Kramade om honom, pussade honom. Hela tiden tänkte jag på att jag kanske inte skulle få se honom mer. Jag fick panik av att tänka på det som väntade mig och eftersom döden hade känts så nära förra gången kanske denna gång skulle jag inte klara det. Det låter dramatiskt men man vet ju faktiskt inte. En barnmorska på plats sa faktiskt ”Det farligaste man kan göra i livet är att föda och födas.

Väl på plats fick jag prata väldigt länge med en läkare vilket var väldigt tryggt. Denna idiotförklarade inte mig utan lyssnade på mina argument, vi gick igenom min förra förlossning och sedan undersökte hon mig. Eftersom min livmodertapp var mogen så skulle jag få en ballongkateter för att öppna mig ytterligare och sedan ta hål på hinnorna. Om det var något jag inte ville ta så var det cytotek då det är en abort medicin och det kändes läskigt att ta den. Läkaren sa att jag skulle få slippa den och då kändes det bättre. Dock var det i samma veva flera kvinnor som kom in för att föda så hon frågade om vi kunde komma tillbaka dagen efter. Jag blev jättelättad och såg det som ett tecken från Gud. Kanske mitt vatten kunde gå inatt?

Vi åkte hem och på kvällen gick vi en rask promenad med Martin till en Statoil mack. När jag gick och la mig kände jag att någonting var på gång. Jag sa till Martin att han skulle vara beredd för att jag hade en känsla av att vattnet kunde gå. Rörelserna i magen hade definitivt minskat de senaste tre dagarna men denna natt var de igång igen. Jag bad till GUD att snälla låt mitt vatten gå. Snälla snälla.

11 juli. Vår första bröllopsdag. Fortfarande gravid.
07.30 ringer jag förlossningen och de säger att jag ska komma in så fort jag kan.
Denna gång orkar jag inte gråta så mycket. Jag tar en dusch, äter frukost och så åker vi.
Jag är nervös men förväntansfull. Martin är jätteglad.
Jag skrivs in och får byta om. Jag tar några sista magbilder och dansar lite med Martin som har satt på musik. En barnmorska kommer in för att undersöka mig och det visar sig att precis som jag trodde så har det hänt mycket under natten. Jag är öppen nästan 3 cm och en kateter behövs inte längre utan det ska bara tas hål på hinnorna. Jag blev SÅ glad. Men först ska en epidrual sättas in. Narkosläkaren tillkalas och jag får ligga helt still när jag får sprutan. Jag tyckte det var läskigt och var så rädd att det skulle göra ont eller att de skulle sticka fel. Man har ju läst en del. (Hej Familjeliv) När den var på plats tog barnmorskan hål på fosterhinnorna och jag fick en stor binda och beordrades att gå runt lite samt sitta på pilatesbollen. Jag förväntade mig att mitt vatten skulle gå som med Damian, alltså typ Niagrafallen. Men istället sipprade det lite vatten hela tiden. Sen var det bara att VÄNTA. Barnmorskan kom in efter en timme och jag var fortfarande bara öppen 3,5 cm men min tapp var helt utplånad. Hon övervägde att sätta värkstimulerande dropp på mig då det inte hänt så mycket. Men efter att hon pratat med läkaren så valde hon att AVVAKTA. Vilket var sjukt tur att det beslutet togs för snart så gick det FORT. En timme senare kommer hon in och jag har typ börjat känna krystvärkar?? De fyller på Epidrual och undersöker mig. Jag är öppen 6 cm. Barnmorskan säger att hon kommer tillbaka om en kvart men ska bara kolla bebisens hjärtljud. Medans hon gör det tar jag tag i henne och säger Bebisen kommer nu. Alltså JAG MÅSTE TYP BAJSA. Hon blir lite förvirrad för hon har precis undersökt mig för typ 2 minuter sen men hon undersöker igen och jag är 10 cm öppen. Hon vinkar lite i panik till undersköterskan att nu är det dags. De lägger mig på sidan och jag tar tag i Martins händer. Alla pratar så lugnt och fint med varandra. ÄVEN JAG. De frågar mig om jag har ont. Jag hade ont. Men krystvärkar kan jag hantera, det kunde jag även i Ungern. Epidrualen slutade ha effekt eftersom värkarna gick över till krystvärkar. 17.40 började jag krysta. Vid ett tillfälle kallades ännu en barnmorska in då hjärtljuden gick ner lite. Men de gick upp i nästa värk. Denna barnmorskan ställde sig framför mig och sa Snart är du klar Priscilla, den kommer nästa värk. Och det kändes som en evighet innan nästa värk kom. Jag kollade in i Martins ögon och 17.50 hörde det perfekta bebisskriket. OCH JAG BÖRJADE STORBÖLA. Jag fick upp honom på mitt bröst och alla kom fram och sa Grattis! Jag bara grät och grät och grät. Det var så otrolig känsla. Precis när han kom ut så såg jag Damian födas i Ungern, jag såg mig själv när jag grät i sjukhuset med min lilla Damian i famnen, jag såg Martin och mig gifta oss, jag såg så mycket på typ en sekund jag kan inte ens skriva ner allt jag såg. Och när jag såg vårt lilla kärleksbarn kom en våg av kärlek över mig. Över oss. Jag var så otroligt lycklig. Stolt. Lycklig. Fan vad jag grät.

 

Jag är så otroligt tacksam och överlycklig att jag mot min egen vilja ändå blev igångsatt. Gud visste vad han gjorde och det var anledningen till att mitt vatten aldrig gick. Gud ville att jag skulle bli igångsatt så att jag skulle få uppleva en FÖRLOSSNING istället för en massaker. Det var så otroligt tryggt. Så lugnt. Jag fick hela tiden veta vad som hände, vad som skulle göras och alla var så himla snälla. Jag skrek inte. Jag svor inte. Jag sa minuten efter att jag fått upp honom på mitt bröst att jag kan tänka mig att föda barn igen. Martin blev jätteglad haha.
En annan aspekt som skilde sig så mycket var just känslan av att jag fick behålla min intimitet. I Ungern kände jag mig så utlämnad, så naken och så jag kan inte förklara det. Det kändes som att att ALLA stod runt mig och jag naken kämpandes för mitt liv utan den minsta lilla stolthet eller princip kvar. Denna gång var barnmorska och undersköterska så noga med att alltid lägga lakan över mig. Varken min kropp eller underliv exponerades och det kändes så skönt och jag var så otroligt tacksam för detta. Jag kunde ta mig igenom min förlossning med hedern i behåll, så kände jag. Jag kramade om min barnmorska i efterhand. Sa att hon var så underbar, tack för att du hjälpte mig. Jag var/är så otroligt lycklig och tacksam.

 

 

 

hej. 

Idag fyller vår son Djulian 1 vecka. Jag har befunnit mig i en känslomässig karusell med både mjölkstockning och feber. Mycket tårar men också väldigt mycket tacksamhet och kärlek. Psyket har varit med om detta en gång tidigare och hanterar det bättre. Men det är bara att sitta kvar i karusellen för jag vet ju att farten saktar ner och saker och ting faller ju på plats. 

Är ni redo för min förlossningsberättelse? 

Får jag presentera vår lilla 

Djulian Mighty Kayongo Mutumba. 

   

 

end of the road. 

Är min egen bubbla just nu. Allt handlar om förlossning och bebis. Nästan som att världen har stannat för mig. 

Har slemproppen gått, frågade barnmorskan kvinnan på förlossningen

– nej han är ute och parkera bilen bara! 

Älskar detta skämt. Har sagt det till jättemånga. Så himla tråkigt när det bara är jag som skrattar dock. 

Vi ses!  

  

Var inne en sväng på förlossningen idag då jag har känt honom så dåligt i två dagar . Men allt såg bra ut- så skönt! 

   Älskade lillasyster kom idag in på sin utbildning  som hon har krigat för i flera År. Så JÄVLA stolt. GRÄT. Såklart! Köpte fina blommor till henne, och jag fick blommor tillbaka. För jag är i vecka 40 idag. 
 

Och det är torsdag. Så här är v. 40 i gravid vecka för vecka. Tipsa mig gärna om det är nåt jag absolut inte får glömma BB VÄSKAN. 

  
 

Vaxning – check! 

Nu har jag varit och vaxat mig hos Tove och det känns så skööööönt. Nu när Martin masserar mina fötter titt som tätt är det nice att slänga upp en par mjuka Lena ben istället för ett par stubbiga för nyrakade ben är nyrakade i exakt 25 min eller hur.  

 Boka din tid på 073-991 27 85 och hälsa från mig. <3

jag är så rädd. 

Snart 6 dagar kvar till BF. Imorgon mitt inplanerade igångsättningssamtal kl 09.00. Imorgon ska datum sättas fast jag vet ju inte ens om jag vill bli igångsatt. 

Jag är så rädd för att något ska gå fel. Något ska gå fel med barnet. Att jag ska dö. Att jag aldrig mer ska få se min Damian. Jag tänker att jag ska försöka ha honom som målbild. Förra förlossningen sa alla ”tänk på barnet kämpa för barnet” kunde inte ta till mig dessa ord och har svårt att tro att jag skulle göra det denna gång också.  Men Damian framför mig kan jag se. Tror jag.  Vilken jävla ångest ikväll alltså. Martin sa jag har en känsla av att ditt vatten kommer att gå inatt. Jag är så rädd jag vet inte hur jag ska kunna sova inatt. Vill va Blondinbella inatt och ha hennes superkrafter.  

   
Jag älskar dig min pojke. Damian brukar säga att han ska hålla min hand när lillebror kommer. Jag hoppas jag i min smärta och panik hittar dig min pojke. Jag måste hitta dig någonstans och där hitta min styrka. Jag ska leta tills jag finner Dig. 

min kärlek till er. 

Är besatt av min son Damian. Så jäkla kär i honom. Faller för hans fina leende varje dag. 

Att få se honom med Martin gör mig så lycklig. ÄLSKAR Martin så jävla mycket att det gör ont. Besatt av honom också. 

Älskar hur beroende ni är av mig. Hur ni behöver mig. 

Och jag er.