image

julen är här.

Jag var och fikade med en vän här om dagen på ett café på Östermalm. Min fika, en latte och en kaka  kostade 110 spänn, ursäkta mig men jag tappar fortfarande hakan när jag får betala dessa summor. Min vän käkade liksom mat och betalade en 10 mer. Jag typ reagerade lite och det tyckte min kompis var lite pinsamt. RIP alla pengar jag lagt på fika och mat 2014. Jag har blivit superduktig på att äta lunch ute varje dag och unnar mig både fika och mika och bjuder hela sällskapet mer än gärna. Tänker att jag ska skärpa mig med matlåda osv. Samtidigt hatar jag att snåla med mig själv då jag inte gjort annat I HELA MITT LIV!

Nu är vi i Skåne och ska fira jul. Handlade mina sista julklappar i bitter anda och föreslog för mamma att vi skiter i julklappar nästa år, förutom till Dami då. Låt oss satsa på varandras födelsedagar istället och kanske kan julafton bli en dag vi satsar på att enbart ÄTA. Jag har alltid en klump i magen på julafton då jag har sedan liten flicka tagit på mig ansvaret att alla ska få mycket och bra julklappar. Jag brukar även vara rädd för att jag köpt för lite till någon och att jag kanske får något jättedyrt från någon som jag inte har köpt så dyrt till. Detta bidrar till att jag alltid köper dyra saker och går på mina knän hela jan, feb och halva mars. Det bästa jag vet är när julen är över. När allt jävla papper samlas ihop och man kan lägga det bakom sig. Mamma var helt på min sida så jag hoppas att vi nästa år testar något nytt. Min julångest kommer definitivt minska med ett par procent.

Martin är inte hemma i jul. Det känns jättetomt. Men det viktigaste är ju ändå. Tomten.

image

gör om – gör rätt.

Körde all in i år och fixade en såndära julkalender med presenter till Dami. Små tramsgrejer egentligen men tog ändå ett tag att få ihop 24 julklappar och slå in 24 julklappar. De första dagarna var det en riktigt bra idé. Han kom i säng utan gnäll för att nästa dag skulle komma och han skulle få öppna sin kalender och kom upp lite snabbare på morgonen. Men sen har det bara gått utför. En present om dagen har blivit som en jäkla karusell som bara går fortare. Pojken har ju precis fyllt år och då fick han så mycket presenter och nu alla julklappar och sen julafton. Nu bara pratar han allt han ska få. Efter julafton tänker jag fan ha köpstopp på Damian. För mycket av det goda.

Kände mig som bästa mamman när jag slog in julklapparna men det bet mig i rumpan.

ett inlägg om dagen.

Är nog för trött för att blogga men vill få till ett inlägg och dagen för att få in det i rutin igen. Även om det är så jävla jobbigt nu på finest. Fan av jag gnäller.

Tänker ofta på att jag inte vill födda flickor.  När jag blev gravid med Dami så var jag hundra på att det var en kille, nu vet jag att om jag föder igen blir det en tjej. Bara för att jag inte vill det. Lite så vi funkar, livet och jag. Jag säger vad jag inte vill ha, och livet ger mig det. Jag säger vad jag vill ha och livet ger mig det motsatta. Man ba, kom igen?

Jag vet varför jag inte skulle vilja ha en Tje och det beror på att jag dels tycker att könet är dåligt och det bottnar ju i att jag inte tycker om mig själv speciellt mycket, sorgligt va? När jag ser Damian så ser jag en mini Martin. Och jag skulle titta på en tjej skulle jag kanske se mig själv, mina brister, mitt smuts, mina demoner, mitt äckliga. Och det orkar jag fan inte. Får inte finnas fler som mig!

Känns taskigt och lite tabu och säga såhär. Har ni haft en stark önskan, eller är ni sådär neutrala i frågan? Typ bryr mig inte könet. Bara den är frisk, den önskan är ju den största såklart, men ni fattar.

image

om sanningen ska fram.

Nu har jag loggat in på något konstigt sätt via min telefon för genom datorn går det inte. Nåväl. Mitt liv har vänts upp och ner. Bokstavligt talat. Vi har flyttat till en annan lägenhet. Flytten fick jag info om för ca sex veckor sen och sedan dess har jag våndats över denna förändring. Jag har psykiskt ställt in mig på den kaos som alltid inträffar då man flyttar. För tre veckor sedan började jag packa. För 5 dagar sedan sov vi i vår nya lägenhet. Det känns FÖRJÄVLIGT rent ut sagt. Ni får bli irriterade på att jag är SÄMST på att försköna saker och ting men jag har mått så dåligt över denna flytt och krälat i min äckliga ångest. Visst var den andra lägenheten inget direkt drömpalats men det var vårt hem och det låg jävligt bra till med dagis, gym, affär och jobb. Nu är lite mer komplicerat och ni vet ju hur pigg jag är på att göra livet hårdare. Men SKITIDETNU. Flytten är över. Naglar flög, svett och tårar rann, x antal soppåsar med skräp och 100 flyttlådor senare så är vi på plats. Och jag sover med min lilla nära mig. Och det är allt som betyder något. Snart är det jul och jag har inte köpt en endaste julklapp. Spyr på julen i år.

jag lever.

Yes.

Som sagt jag hatar förändringar men jag saknar verkligen att blogga. Jag vet inte hur man mobilbloggar, får inte till det med den nya appen. Och här inne får jag bara in text.  Jag sa till min chef att den nya sidan sög getpung, han tog det bra och erbjöd mig hjälp med att komma igång och lära mig allt. Men jag hinner typ inte. Vill så gärna ge det en chans men hjärnan får ont. Är ni kvar här inne?

 

kompispris till min kompisar

Den här tiden på året är man ju inte direkt den vackraste indianen i tältet. Men något som aldrig sviker är mina vackra fransar. Sen jag började med fransar så sminkar jag mig inte lika mycket. Dessutom så använder sig min fransflicka av en skonsam metod som gör att du inte skadar dina egna fransar. Jag tog en paus i några månader och kunde med gott samvete börja igen.
Nu inför julen har jag fixat fint pris till er om ni säger att ni är mina kompisar. Alltså att ni läser mig blogg <3

Tjänar återigen jag ingenting på detta utan gör det bara för att jag älskar er <3

Smsa 0735317468 och be om ett kompispris.

God Jul Älsklingar.

 

(vill lägga upp en bild nu men fattar ingenting på den här nya portalen :( Kan säkert läsa mig till det men min hjärna får ont)

ny blogg ?

Har inte kommit in på min blogg på ett par dagar för att Finest har bytt till worldpress vilket säger mig ingenting. Jag vet bara att jag hatar förändringar. Jag hatar att behöva lära mig något nytt och just nu gillar jag inte det alls. Min hjärna är så svullen, den orkar liksom inte.
Annars så har jag hängt på mina lillasysters soffa hela kvällen. Så jävla skönt att slippa ligga i min egen. SÅ TRÖTT PÅ DEN. Vill slänga ut soffan. Har även städat i 4 timmar. Fick ett litet psykbryt och kan inte skaka av mig känslan av att allt så jävla SMUTSIGT här hemma. Typ skabbigt. Måste skura tills fingrarna blöder. Vill slänga ut mitt hem från fönstret. Plus toan luktar avlopp. SPYR.
aja.

 

att våga vara konstig.

hej finis! Jag är älskar din blogg och har läst den i evigheter. Behöver din hjälp en med sak.
Vet inte vem av mina vänner jag ska vända mig till och du känns som en vän och typ nån som inte skulle tycka jag är konstig. Jag känner ibland att när jag har umgåtts med nån/några, kan va släkt eller vänner, så får jag typ ångest efteråt. Känns som att jag säger konstiga saker o att folk inte kommer gilla mig när vi sagt hejdå. 
Så jag går hem och typ och går igenom alla konversationer i huvudet och tänker på allt jag sa. 
Känns som folk kommer tycka illa om mig eller tycka jag e typ weird.
Händer det dig ibland? Hur lär man sig att strunta i sånna här tankar?
Holla at me gumman.. har du nått tips att dela med dig?
kramar


Älskar när jag får använda min Dr Phil kategori haha. Det har definitivt hänt mig, ganska ofta typ hela tiden, fast oftast med människor jag inte känner så bra. Går alltid igenom konversationerna i efterhand och tycker att jag sagt fel saker/ avslöjat för mycket/ pratat för mycket. Jag har dock blivit bättre på det genom att bromsa mig själv och våga vara den som ställer frågor istället för att hålla något jävla föredrag och stand up show. Jag är jätteduktig på att göra narr av mig själv, trycka ner mig själv så folk tycker ju att jag är jättehärlig och öppen. Men ibland/oftast lämnar det en sur eftersmak. När det kommer till släkt och vänner och de människor som det är tänkt att du ska vara mig själv så tycker jag att du ska våga ställa de frågor som du har? ”tycker du jag är konstig nu?” ”sa jag nåt fel?”. Är det dessa människor som på något sätt får dig att må lite bajs efteråt eller sitter det bara i ditt huvud? Dessa tankar brukar ju komma för att man uppmärksammar något konstigt  på den andra människam. Det kan vara en blick ,ett tonfall, ett ögonbryn. Jag tycker att du i så fall ska våga bromsa det redan där?  Om du inte vill göra det så borde du säga till dig själv att om det är någon/några som ska stå ut med att du sägr något konstigt så det just dina vänner och släkt. Och om inte så får de säga det till dig. Du får gräva lite och rota i varför DU får den känslan efteråt. Ibland är det inte du som är konsitg utan faktiskt de andra som är det. Puss på dig! 


 

när själen är sjuk.

Det var längesen jag uppdaterade om min pyskiska status. Kan ju berätta att jag jag gav min medicinering ett par veckor innan jag trappade ner det igen. Så mycket biverkningar som bara gjorde mig påmind om förra årets tabbe med felmedicinering. Tyvärr är det ju så att för att hitta rätt måste man våga vara en testkanin ett tag. Tyvärr har jag inte orken till det då vården inte beviljar mig någon form av samtalstöd. Så jag trappade ner mina antideppresiva, mest för att jag ville testa att leva utan den ett tag. Några år alltså. En läkare sa till mig att jag förmodlingen kommer att få gå på dessa piller i hela mitt liv och det gjorde mig ganska ledsen Jag har väl varit utan de i någon månad. Och jag blir mig själv, gånger hundra. Hej Priscilla, välkommen tillbaka. Som att leva i ett svart jävla hål fylld med samvetsskval och katastroftankar. Så. Jag måste tyvärr börja på de igen. 

 

Jag är i en period där jag gråter kanske 15 gånger om dagen. Där mörkret tar mig i ett strypgrepp. Min enda livsglädje är min älskade lilla pojke. Gud gav mig honom för att jag skulle orka. Det är jag hundra på. 

Varje natt i din hals, ber tusen böner att aldrig något ska hända dig. Kärleken är så obeskrivligt stor, nästan så att bröstet spricker. Jag tackar för varje steg du tar. Du må fått den konstigaste mamman i världen men kärlek fattas dig ALDRIG. 

Martin frågade vem jag vill vara förutom mig själv. 

1. KIM (såklart)

(förutom Kim sa han samtidigt som jag skrek KIM) 

funderade ett tag och sa: 

2. DAMIAN!

För att han har det SÅ JÄVLA BRA med oss. Så sjukt bra liv, med massa kärlek och skratt och påhitt. Mitt jobb är att göra hans liv roligt och jag tror att han verklligen är lycklig. 

Detta får också mig att gråta. 

Såklart.