image

gråtit måndag.

Idag känner jag mig mörbultad och nästan trasig av saknad efter Martin. Blir tårögd bara jag tänker på honom. Helgen var kämpig och jag borde aldrig ha jobbat i kördes, det var frivilligt och jag ställde upp men det var ett misstag då jag verkligen hade behövt en dag till. Igår hade vi en helt underbar dag med våra kusiner K och Liam. Först var vi på en biopremiär för en ny serie på Disney Junior som wonderlandevent stod för. Pojkarna hade jätteroligt och det är alltid lite extra lyx att få gå premiärer. Tack så mycket inbjudan! Efteråt strossa vi runt i stan. Åt på Vapiano och gick lite i affärer. Det var strålande sol och jag ville aldrig gå hem. Är så tacksam och glad att Damian har en jämnårig kusin som han växer upp med. Det är verkligen guld. Det prickade vi in bra kusin, High five på den!  Jag vaggade fram i slutet och när jag kom hem skrek mina fogar. Jag blir på så sjukt dåligt humör när jag har så ont. Nästan hysterisk. Kan inte förklara det men inatt trodde jag aldrig att jag skulle komma upp till jobbet. Men det gjorde jag!

 

Bild 2011-06-26 kl. 18.12 #2

nu ere fredagsmus.

Damian säger fredagsmus, så himla gullgt. Hallå,
Gud vad fint att ni ställer er bakom mig efter mitt ”hon får mig att må dåligt”. Har så många gånger känt mig ensam i detta. Det är ju lätt att uppfattas som avundsjuk och bitter när man erkänner att man typ inte riktigt kan hantera att någon annan har det sååååå jävla bra hela tiden. Och visst ligger det väl lite sånt i känslan man får efter att läsa en sån blogg, men då skäms man och förtränger istället känslan och man riktar den mot sig själv. Men det är befriande att visa att man är mänsklig och faktiskt kan erkänna att nej, hon inspirerar inte mig jag blir fan bara förbannad. Inser man detta kan man sluta läsa för sin egen skull. OCH DET ÄR HELT OKEJ. Det är inte min mening att klanka ner på hennes blogg. Hon är som jag skrev en superduktig bloggare bara att för den högkänsliga människan som jag är kanske hon inte är bra. Det är skönt att erkänna det för sig själv.

Det finns människor som i mitt ansikte sagt att de mår dåligt av min blogg. Att den framkallar en dålig energi och ångest. OCH DET FÖRSTÅR JAG. I perioder har detta varit en riktig depp-blogg och det är fan inte heller så jävla bra. Jag har inte varit stolt över min blogg under dessa tider men tyvärr så har jag befunnit mig i mörker. Jag försöker verkligen variera här inne

 

och bjuda på det som är bra i mitt liv också. Inte bara för er skull utan även för min. För att påminna mig om att livet är underbart. Jag blir verkligen så glad när ni skriver att ni mår bra av min blogg. Det värmer mitt hjärta så mycket.

Idag var jag på ett roligt möte, och resultatet av det kommer ni att se nästa vecka. Älskar hur många bloggare skriver ”varit på ett superkul möte” men sen händer det inte så mycket. Man ba, va hände med mötet? De går säkert bara ner till tvätten. Men jag var faktiskt på ett möte. Idag sover Dami hos farmor, då jag ska jobba lite extra imorgon. Jag sover hos lillasyster så jag slipper vara ensam inatt. Ha en underbar helg!

Ska jag få en till sån här liten bulle?

Bild 2011-05-02 kl. 17.12 #6

image

vi måste sluta bråka.

I veckor har jag kämpat med Damians trots. Tänkt att det är en fas som går över, men det har bara blivit värre. Jag har väl tänkt att ju högre jag skriker desto snabbare kommer han bli sig själv. Vilket har bara gett bakslag. Jag gör ju så gott jag kan när jag kämpar på ensam. Men samtidigt blir det ett sånt jävla maktspel mellan oss två som går ut på att han testar mina gränser och jag blir den där hårda föräldern som bara säger NEJ NEJ NEJ. I måndes var jag helt förstörd på mitt jobb. Jag grät hela vägen till jobbet och var helt trasig, när jag hämtade honom krampade hjärtat av saknad. Det första han gjorde var att börja bråka. Den kvällen lovade jag mig själv att lugna ner mig dessa veckor som är kvar innan Martin kommer hem. Den här stressen är inte bra för mig eller barnet. Så jag bestämde mig för att chilla. Göra allt för att han inte skulle få mig att bli rabiat. Försöka möta honom så gott det går säga nej när det verkligen inte går men inte låta han göra mig sådär arg mer. Hela veckan har jag kämpat. Jag trodde han skulle köra över mig helt. Men vet ni vad. Han har också lugnat ner sig. Vi har lugnat ner oss båda två.  Ibland blir jag så låst vid att han inte får vinna våra strider att jag glömmer att jag inte behöver ge mig in i dem. Jag bara lägger ner. Det känns som att jag måste visa vem som bestämmer annars är det kört. Men just nu orkar jag inte visa ett skit. Jag vill bara älska och ha det bra. Det sliter så mycket på hjärtat när man blir så arg på nån man älskar så mycket.

image

hon får mig att må dåligt.

Jag vill också vara sådär stark och ha värsta upplevelsen som Blondinbella hade under sin förlossning.

Alltså förlåt. Jag vet att tanken är att man ska inspireras av henne, att man ska hylla henne och tänka att hon är superkvinna med en massa superkrafter. Jag må låta bitter, och det är jag kanske, men Blondinbella och människor som henne får mig att må så dåligt över mig själv och mitt eget liv. Inte så att jag blir ett äckligt troll och sitter och blir grön av avund och hatar henne. Men jag blir ledsen, besviken på mig själv och att mitt liv inte är sådär glatt och härligt och att jag inte möter motgångar på samma sätt som henne. En sak ska vi ha jävligt klart för oss. Blondinbella förskönar ALLT. Det finns så många människor som retar sig och står inte ut med henne, hon vill inte ge dessa människor rätten att skriva MOHAHAHA RÄTT ÅT DIG! Hon vill skriva dessa människor på näsan oavsett vad hon går igenom som tar hon sig ur det som en vinnare. PÅ BLOGGEN. Sen betyder det inte att hon i det verkliga livet känner sig som en vinnare, men hon låter oss tro det. Kanske för att inspirera, kanske för att provocera. Vem vet?

Jag minns efter hennes första förlossning då hon skrev att det var en helt underbar upplevelse och att hon längtade tills hon fick göra om det igen. Denna gång bjöd hon på lite mer detaljer om den vidriga smärtan men i slutändan förlöste hon sig själv. Var det inte hon som skrev att det inte gjorde SÅ ont att folk överdriver. Asså kan tänka mig hur många kvinnor som spydde rakt ut efter att ha läst det där. Jag gjorde typ det.

Blondinbella har läst The secret och har flera gånger sagt att hon lever efter att om man har rätt inställning så får man allt och lite till. Jag har också läst The secret. Har man som jag levt med kronisk ångest så har man läst det mesta och letat efter alla slags genvägar till frid och lycka. Älskar när folk ska introducera mig för sånt här. Folk som tycker att jag är för negativ och har en dålig inställning till mycket. Jag lyssnar såklart, men jag vill säga lilla gumman jag har levt med ångest sen jag var 5 år, tror inte du jag har koll på det där, att jag testat det där, men guess what jag fick ännu mer ångest. I vilket fall så tror jag självklart på att en bra inställning till en förlossning är bra man ska försöka ha en vision om att saker och ting ska gå bra men om det nu inte gör det, som i mitt fall, så kan man inte klanka ner på sig själv för att man då inte hade tillräckligt bra inställning. Då blir man åter igen besviken på sig och man känner sig dålig. Jag hade en utomordentlig inställning till min första förlossning. Jag hade en vision om hur allt skulle gå till. Jag såg fram emot värkarna, jag kallade på smärtan. KOM OCH TA MIG skrev jag i bloggen. Jag skulle gråta när barnet kom ut och ba MITT BARN MITT BARN och Martin skulle gråta och ja ni vet resten. Så blev det inte nej. Hade jag inte en tillräckligt startk inställning? Exakt vart brast det för mig? Jag hade kunnat komma hem och skrivit ihop ett inlägg om hur jag PIPPI L födde utan smärtlindring och förlöste mig själv med mammas hjälp, vilket jag gjorde, då ingen pratade mitt språk. Bara det att det fanns inget hjältemodigt med det, det vara bara hemskt och traumatiskt. Men visst hade jag kunna skriva så. Men det är inte jag. Det är inte min blogg och inte min sanning. Allt är inte en tävling.

Blondinbella driver en blogg som har en ganska tydlig inrikting. Det som är dåligt vänds till något positivt. Hon är den ultimata bloggaren. Läser man hennes böcker så märker man hur mycket som faktiskt inte berättas. Blondinbella är ju precis som oss. Hon är säkert skitjobbig, gnällig, hänger upp sig på struntsaker osv osv. Men hon driver en blogg som ska spegla allt i rosa små moln och positiva små hjärtan. Vi får aldrig jämföra oss med den blondinbellan för hon är inte på riktigt. Det är inte bra för oss. Sen tror jag absolut hon kan inspirera många. Jag kan dock i perioder inte läsa hennes blogg för att hon får mig att må jättedåligt över mig själv. Och det mina vänner, är dagens sanning.

image

hans hjärtslag.

Vilket underbart vårväder. Man vill typ gråta av lättnad över att få solljus på sig. Jag är hemma från barnmorskan och allt såg bra ut. Lillebror växer som han ska. Dock måste jag börja med mina järntabletter igen. Så härligt att få höra hans hjärtslag. Blir så rörd varje gång. +9 kilo kärlek just nu. Hade velat hitta på något med Damian men min rygg säger ifrån. De senaste två veckorna har jag verkligen känt av ryggen mycket mer. Jag vaggar fram när det är som värst. Mina händer domnar av på natten, ni som följer mig sen Damian låg i magen minns kanske att jag led extremt av detta under de sista veckorna. Varje natt var jag uppe och grät och hade mig. Måtte det inte bli så illa denna gång.

Igår var jag på Aurora och hade mitt första samtal inför förlossning. Eftersom de i kallelsen angett att jag skulle vara på ett annat ställe på sjukhuset så startade mötet 20 min försent bara för att jag inte hittade rätt. Jag var sjukt irriterad då det är ovanligt att jag ens är i tid och då ska ju såklart jag befinna mig på fel plats. Yallafall, jag drog min förlossning i snabba drag både tiden innan och efter. Jag hade en riktig GRÅTDAG då Damian och jag haft en jobbig morgon och jag gråtit lite innan över det. Men jag pallade inte gråta på detta mötet så jag höll mig och hade istället en grötig darrig röst och fick ta djupa andetag. Det som var skönt var att hennes första ord var: det här låter helt fruktansvärt vilken traumatisk upplevelse du har varit med om. Det var skönt att höra att det inte bara är mitt huvud som det låter hemskt utan att få det bekräftat. Efteråt gick vi igenom steg för steg vad jag skulle vilja gick annorlunda denna gång. Det var sååååå skönt att höra att hon är övertygad om att min upplevelse kommer bli annorlunda i Sverige. Dock tror hon att det kommer att gå väldigt snabbt om inte snabbare denna gång. Och hon rekommenderade en igångsättning då kan få ta det av smärtlindring och det hela sker under något mer kontrollerade former. Hon tror att det dessutom är skönt för mitt psyke att förberedda sig mentalt på ett datum än att ständigt vara ångestladdad, skräckslagen och gå och vänta. Är det någon som har erfarenhet av igångsättning? Ni går gärna dela med er.

inför förlossningen.

Nu har jag förstått att jag antagligen fick en panikångestattack i samband med min förlossning. Jag får såna när jag känner att jag förlorar kontrollen och verkligheten blir overklig. Jag ser suddigt, det brusar för mina öron, bland förlorar jag hörseln helt. Trycket över bröstet och andningen som blir ansträngd. Det ter sig inte på samma sätt vid varje attack men det är fruktansvärt obehagligt och värst är overklighetskänslan som infinner sig. Hjärnan ställer in sig på att det är fara och kroppen reagerar där efter. Alla sinnen är så maxade och det är antagligen därför man förlorar vissa. Man kan säga att människan ställer in sig på att dö. Ofta får jag minnesluckor när detta händer och det har jag även från min förlossning. Vissa saker minns jag mer än andra men jag minns så tydligt hur jag inte trodde att jag skulle överleva.RÄDSLAN.  Och visst många säger ”det gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö” och ont gör det men just känslan av att känna döden så nära. Den hade inget med smärtan att göra. Jag minns hur rösterna runt mig ekade, hur alla människor blev så små, rummet snurrade, mammas tårar och oroliga blick. Mina ben kände jag inte och det var omöjligt att fokusera blicken någonstans eftersom allt snurrade. Min egen analys av detta är att jag förlorade all kontroll i det rummet. Ingen talade mitt språk, jag visste inte vad som hände med mig, eller barnet. Ingen svarade på frågor. Skulle jag krysta eller hålla emot. Vad ska jag göra? Jag visste inte vad jag skulle ta vägen och då ställde kroppen in sig på panik.

Tiden efter en panikångestattack brukar jag få väldigt kraftig dödsångest.  Jag blir otroligt trött, kan sova i ett dygn efter detta. Kan få ont i kroppen, som träningsvärk och jag är allmänt mosig i hjärnan. Hopplöshet och tomhet är två vanliga känslor som kan komma. Tankar som , jag orkar inte leva så här. Samt rädsla över att det kan hända igen och att man inte kan kontrollera det. Det är som att ditt psyke är en bil som du kör, helt plötsligt flippar bilen okontrollerat och kör in i bilar och är på väg rakt ner från ett stup. Du sitter i bilen men du kan inte göra någonting. Bromsen funkar inte,  ratten har låst sig. Du sitter i bilen och du vet att du kommer att dö men du kan inte göra något åt det. Du kraschar men du dör inte, för man dör inte av en panikångestattack det är bara din dumma hjärna som tror det.  Det värsta av allt. Du måste sätta dig och köra den där bilen igen. Numera finns det ju saker man kan göra för att stoppa den okrontrollerade bilen. Tyvärr vill inte vården lära mig dessa, de vill typ att jag ska lära mig det själv vilket är OMÖJLIGT. Eller så vill de att jag tar ett piller så att jag är drogad när jag kraschar.

I vilket fall så måste det varit otroligt påfrestande för mitt psyke att genomlida detta parallellt med en förlossning som redan är en jobbig händelse i sig. Efter förlossningen låg jag ensam i ett rum i många många timmar, detta var absolut inte bra för mig då min hjärna blev sjukare och jag gled skönt in i min förlossningsdepression. I den mån som det går skulle jag vilja ha samtalsbehandling på en gång med någon som ser till att allt står rätt till. Jag kunde inte prata om min förlossning på åtta månader utan att brista ut i hejdlöst gråt. Jag vill ha sällskap. Jag vill inte vara ensam. Ensam med mitt självdestruktiva psyke som bara bryter ner mig. Jag tror att jag lätt skulle kunna beviljas ett planerat snitt vilket var det ändå tänkbara för mig under flera år. Men jag vill gärna föda naturligt om jag kan då det är bäst för barnet. Men jag vill ha så mycket kontroll jag bara kan. Jag vill få smärtlindring om jag kan och jag vill hela tiden ha en och samma barnmorska. Eftersom jag föder ganska snabbt så tror jag att det ska vara möjligt. Fast det beror ju såklart på situationen. I den mån det går så vill jag kunna planera lite och fast jag har ont veta vad som händer. Jag måste vara smart denna gång och hitta ett sätt att överlista mitt psyke.

att minnas tillbaka.

Tidig lördagsmorgon med min Dami. Den senaste dagarna har han sovit med mig då det aldrig blir mörkt i hans rum, måste köpa en rullgardin. Men jag sover så mycket bättre när han ligger brevid mig. Det måste vara hans andetag och närhet. Igår lag han tätt mot min rygg och så rörde sig lillebror i min mage. Kände mig sjukt VÄLSIGNAD och det är verkligen rätt ord. Den senaste tiden har Damian varit ett heltidsjobb så jag känner inte alls mig speciellt kaxig inför att bli tvåbarns mamma. Men förhoppningsvis är det någon mysig fas han går igenom och det blir snart bättre när vi blir två.

Har suttit med min gamla blogg och läst en massa inlägg om tiden innan jag födde, de sista veckorna på min graviditet, min förlossning och tiden efter. Guuuud vad trött och arg jag var. Varje dag var såååå lång. Jag blir lite rädd inför att jag ska ändå ska vara hemma åtta veckor innan BF. Det kanske blir sååå drygt. Jag borde kanske jobba 4 till? Men samtidigt det kommer vara vår/sommar. Jag befinner mig Sverige, inte Ungern. Jag har familj och vänner. Jag har ETT BARN. Plus M9 som kommer hem. Jag kommer säkert ha mycket att göra. Dagarna kommer ändå att gå. Tänk att ha en hel solig dag framför sig.  Jag ser fram emot att göra saker i min takt, läsa, träna, träffa en vän. osv, osv.

När jag läser om förlossningen och tiden efter kan jag inte låta bli att GRÅTA. Jag får panik över att jag eventuellt kan få gå igenom samma sak igen. På Måndag ska jag till Aurora mottagningen och prata om det här. Även om det river upp mycket så känns det skönt att ha det färskt i minnet.

HÄR  och HÄR Kan ni läsa om min förlossning. Även om det kommer många fler inlägg efter detta där jag i princip ältar förlossningen och första tiden med Damian om och om igen.

Det var så jobbigt och svårt för mig att bli mamma. Något som för andra tar sex minuter tog sex månader för mig. Idag förstår jag att MYCKET har att göra med min diagnos och det känns skönt då det minska hatet mot mig och den eviga känslan av att vara så jävla otillräcklig.

Det bästa är ändå att se min lilla pojke och hur allt bara påverkat mig och inte honom. han är en fantastisk liten pojke och viktigast av allt. Han är en GLAD POJKE. Jag känner mig starkare, mognare mer förberedd denna gång. Men jag kan aldrig lita på min inställning till livet då det är mitt pyske som får sista ordet och det är något jag inte kan kontrollera. Sjukt jobbigt. Ett smörgåsrån till psyke.

Nej nu börjar vår helg. Idag ska vi plocka bort stödhjul på Damians cykel. <3
Och jag vill ha ett par stora feta stödhjul vid min sida nu när det är dags för min andra gång att lära mig cykla.

 

 

trettio dagar kvar.

Nu är det nedräkningens mamma. I måndes var det exakt en månad jobb kvar innan jag går på semester+mammaledighet. Tänk att jag ska vara ledig i ett år. Gud vad jag ska ta till vara på min lediga tid. Verkligen njuta av den med mina pojkar. Förra mammaledigheten vart jag arbetslös, ja om man inte ser till bloggen som ett jobb, men ledighet är alltid mer uppskattad när man vet att den har ett slut. Precis som helgerna är.

Just nu har jag en period där jag är TRÖTT ARG OCH IRRITERAD. Googlade på Borderline och exakt alla symptom passade in. Började fundera på om jag ska be om en utredning men sen kom jag på att jag är gravid. EN HORMON SALLAD HAR JAG INOM MIG.

Nu räknar jag ner tills M9 är hemma också. Guuuuuuuud vad jag saknar honom.
Hans energi, Hans lukt. Hans skratt. Hans armar runt mig.

 

 

image

slut för idag.

Hade ett möte i stan idag efter jobbet så jag fick ta bilen dit och köra till en helt okänd adress. Detta gjorde mig så stressad och spänd, vilket jag alltid blir när jag kör i stan men denna gång så hade lillebror någon form av karate aktivitet i magen. Fan va man glömmer för att jag kan inte jämföra honom ned Damian. Jag minns inget. Hursomhelst så var det jäkligt obehagligt att köra stressad så där. Kommer att försöka undvika det. Efter hämtning på dagis så promenerade vi bort till gymmet där jag körde ett litet pass. Jag tycker att jag är så himla duktig som tar mig dit. Även om ryggen blir mörbultad så känner jag mig smidigare dagen efter och jag tror att träningen hjälper min rygg, även om det inte känns så direkt efter. Igår lockade jag håret lite och sov med det så att det var lite fint vågigt idag. Fick så mycket komplimanger vilket är ett bevis på att jag fixar håret för sällan och har jämt det uppsatt. Jag har accepterat att jag har svårt att känna mig fin, men jag försöker, fan vad jag försöker.