ahelyn-834-500f6

att behöva förklara sig.

Det här är mitt klotterplank. Jag vill så gärna ha det så. Vill inte tänka så mycket när jag skriver. Ibland blir det så mörkt och dramatiskt. Lite så att jag kan ångra det när det blir lättare att andas. Men det får stå kvar. För att det är äkta och det är så det känns. Ofta när jag skriver om att jag inte mår så bra så hör en del av sig. Undrar om ditten och datten. Det gör mig såååå irriterad ibland. För jag vill inte behöva förklara mig. Orkar inte. Självklart förstår jag att vissa inlägg skapar oro men snälla jag vet vart ni finns. Om jag behöver hjälp så kommer ni höra mig gråta. Jag kommer att ropa efter er. En del vänner hör av sig lite oroligt. Undrar vad som sker. Är det av välmening eller nyfikenhet. Gud vet. Men jag berättar om jag vill berätta. Och  tro mig när jag vill berätta så ringer jag och berättar.Jag vet precis vilka jag ska vända mig till.  Jag är en öppen människa och pratar om det mesta. Jag är ingen sån där som målar upp mitt liv med rosa hjärtan och ljusrosa fisar. Jag har inga problem med att berätta om Martin och jag har bråkat, eller om Damian är jobbig eller om något annat i livet är jobbigt. Jag älskar att jag inte är sådan för att det gör att mina vänner är på samma sätt med mig. Det finns ingen skam, inget man behöver dölja eller någon oro för att någon ska döma. Jag skriver ofta att jag känner mig ensam, men det betyder inte att jag inte har vänner eller familj. Jag talar om en större ensamhet. En ensamhet i mitt inre kaos. Det kanske verkar som att jag behöver en axel att gråta mot. Det gör jag inte. Mina problem är djupare än så. När jag träffar mina vänner vill inte jag sitta och älta ångest eller tala om saker jag inte kan förändra. Jag har accepterat att visa saker som sker inom mig går inte att påverka. Jag är tacksam för att ni bryr er. Det är bara det att ni förstår inte så låt mig få vända mig till min blogg utan att jag ska behöva förklara mig.

När jag skriver att jag har mycket ångest så vill alla veta VARFÖR. Men snälla lilla vän. Jag vet inte VARFÖR. Om du är min vän eller familjemedlem så borde du veta att jag lider av kronisk ångest som bottnar sig i absolut INGENTING. Det bara finns där, jämt och ständigt. När jag inte går på medicin så blir det starkare och jag blir svagare. Om jag hade diabetes skulle du inte ifrågasätta VARFÖR jag har det. Så snälla. Ställ inte frågor som jag inte har svar på.  tack o hej leverpastej.

 

image

saknar mina piller.

Gud. I två veckor har ångesten varit så maxad. Så pass att jag märker att jag vissa dagar faktiskt är nästintill ångestfri då jämförelsen är helt sjuk. Mina antidepp tar verkligen bort det värsta. Jag märker det så tydligt nu. Frågan är ju vad som är sämst för bebisen. Färsk ångest eller lyckopiller? Alla läkare säger att ångesten skadar barnet mer. Damian är min tryggpunkt just nu. Så liten men sån pelare i mitt liv. Jag saknar mitt jobb också. Förlåt lilla bebis i min mage. Hoppas du inte känner av mitt helvete.

image

kan du komma hem nu.

Martins hemkomst har skjutits fram ett par gånger och jag har lagt mig raklång och gråtit i sängen flera gånger. Just nu känner jag att jag inte orkar en dag till. Batterierna är slut och laddaren är sönder och jag orkar inte mer. Inte för att livet är jättejobbigt men det är psykiskt påfrestande att ha haft en mål framför mig och när jag precis ska nå målsnöret så flyttas det fram, och fram, och fram. Och Damian frågar efter sin pappa hela tiden och jag börjar bli inställd på att han aldrig kommer att komma hem. Så trött på detta nu.

image

hej Clara.

Idag träffade jag en så himla fin och söt tjej som hette Clara. Hon läser min blogg och jag fick två kramar av henne. Jag blev så glad att jag blev blyg. Vill liksom ge dig något som tack för att du läser och gillar. Tack känns för litet. Men TACK för att du stannade mig. Du gjorde mig SÅ glad. Jag brukar fråga om ni kommenterat någon gång för jag läser era kommentarer så noga och jag minns er. Tack för att ni finns där ute. Även ni som läser i det tysta.

brb.

Jag har typ gått in i väggen. Det är som att alla dessa månader som jag varit själv och behövt hålla ihop och vara stark och ta mig till jobbet, ignorera foglossning, 100 kilo tålamod med Damian, matpåsar upp och ner. Allt det där kommer nu som ett jävla tåg som kör in i en betongvägg. Jag känner mig heeeelt slut och mina batterier är definitivt slut. Har upplevt jättemycket ångest dessa tre dagar och gråtit en hel del. Men jag ställer mig upp snart. Jag. måste. ba. hitta. kraften. Och min lilla Damian bara ger mig så mycket kärlek. Pussar på mig. Säger att han älskar mig. Att han vill ha mig som mamma jättelänge. Att jag är fin. Åh mamma min mamma säger han och kramar om mig. Pussar magen. Pussar mig. Älskade Damian. Vad skulle jag vara utan dig.

image

v.32 #gvfv

Här är förra veckans klipp som blev försenat pågrund av lite strul och röd dag osv. Denna veckan kommer den på torsdag som vanligt. Här pratar jag om min förra förlossning och den kan vi ju aldrig få nog av. Grejen är att jag tänker alltid ”det kunde varit värre” och att set finns miljoner förlossningar som säkerligen varit mycket värre än min. Tiden efter att Damian kom var även den lång och smärtsam. Det gör ont att knappt minnas den tiden och att det var så jävla svårt för mig att bli mamma. Jag vill bara så gärna att denna blir annorlunda. Att något blir annorlunda. Jag vill ta all hjälp jag kan få.

 

Ni får gärna tipsa mig om vad som skulle vara kul att se i klippen. Eller något ni vill jag ska ta upp. Tänkte köra en lite frågestund så kan jag svara på frågor i ett klipp. Så fråga på!

tårar & svek.

Nu när jag är gravid så är det jobbigt att bli ledsen och framför allt att börja gråta. Det är som att öppna en kran och aldrig få stopp på den. Så idag har jag gråtit massa och ögonen är svullna och jag kommer nog gråta ännu mer. Idag är jag riktigt trött på allt. Så vi hörs mer imorgon.

image

my bday.

Åh jag har så mycket fina bilder att lägga upp men jag har aldrig lyckats lägga upp fler än en bild i taget så jag får ta det pö om pö som man säger. Jag har fyllt år och både min lillasyster och Martin hade grov prestationsångest inför denna dagen då jag fyllde 30 och borde firats ordentligt. Min underbara lillasyster hade en hel dag inplanerat med både spa brunch pedikyr behandlingar middag och allt möjligt. Men hela grejen blev så stor och jag blev helt matt av bara tanken. Jag känner mig inte riktigt tipp topp så jag ville inte göra någonting. Jag är så känslig med min födelsedag. En bit av mig vill att hela världen ska stanna upp och alla ska fira mig och det ska vara fyrverkerier och ballonger men sen den andra biten blir generad för minsta lilla uppståndelse och tycker varför ska vi fira mig det behövs inte. Med andra ord. Svår tjej fyller år. När vi var små firades vi ordentligt. Mina föräldrar skämde aldrig bort oss och det var sällan vi fick något extra sådär. Men när vi fyllde år stannade klockorna. Mamma stod i köket hela dagen. Vi fick äta vad vi ville och det var tårta och MÅNGA presenter. Allt vi önskade oss fick vi. Födelsedagen var såååå speciell. Det är fint men ribban och förväntningar är ju samma som när jag var 7 år.

Men jag visste att om jag bara fick vakna med Damian och han fick fira mig skulle det räcka och hela dagen var helt perfekt vid hans sida och min lillasyster. Men på kvällen hade mina vänner och lillasyster planerat en middag på Berns. Vi åt sushi och pratade och skrattade i flera timmar. Det är då fint när de man älskar samlas och man ser alla samtidigt. Jag grät två gånger under kvällen haha. Vaddå känslig.  Fick fiiiiina presenter från min vänner och familj. Åkte hem med min stora mage så lycklig och tacksam. Det blev ju bra ändå.

 

att göra det lilla extra för någon.

I mitt jobb träffar jag ofta människor i pressade situationer. Vissa kan jag inte hjälpa hur mycket jag än vrider och vänder på alla stenar men det finns de människor som jag faktiskt kan göra det lilla extra för. I de stunder känner jag hur mycket brinner jag för mitt arbete. När jag känner att jag gör en lite skillnad för någon annan och personen i fråga har tur som träffat just mig som kan anstränga mig och ringa det där samtalet eller vad det nu gäller. Jag önskar så att jag träffat mig själv inom vården. Som läkare eller psykolog. Någon som såg MIG. Det är så många som faktiskt säger det, att vården är skit men att man inte ska ge upp. Att det gäller bara att träffa rätt människa. Och så är det ju. Mitt problem är ju att jag funkar för bra för mitt eget bästa. Hur dåligt jag än mår i perioder så ställer jag mig alltid upp. Den styrkan finns inom mig och det är min förbannelse då den sätter stopp för hjälp. Andra prioriteras och det förstår jag. Det finns alltid människor som kommer må sämre än mig och som behöver hjälpen mer än mig. Men, med risk för att låta som ett barn, JAG DÅÅÅ? Vården är bajs och det sjuka är att det är människors hälsa som det slarvas med. Det finns tydliga ramar för vad jag ska göra för min klient men jag har absolut ingenting emot att ta ett steg längre för min medmänniskas skull. Längtar tills jag får träffa någon som kan tänka sig göra samma för mig.