inför förlossningen.

Nu har jag förstått att jag antagligen fick en panikångestattack i samband med min förlossning. Jag får såna när jag känner att jag förlorar kontrollen och verkligheten blir overklig. Jag ser suddigt, det brusar för mina öron, bland förlorar jag hörseln helt. Trycket över bröstet och andningen som blir ansträngd. Det ter sig inte på samma sätt vid varje attack men det är fruktansvärt obehagligt och värst är overklighetskänslan som infinner sig. Hjärnan ställer in sig på att det är fara och kroppen reagerar där efter. Alla sinnen är så maxade och det är antagligen därför man förlorar vissa. Man kan säga att människan ställer in sig på att dö. Ofta får jag minnesluckor när detta händer och det har jag även från min förlossning. Vissa saker minns jag mer än andra men jag minns så tydligt hur jag inte trodde att jag skulle överleva.RÄDSLAN.  Och visst många säger ”det gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö” och ont gör det men just känslan av att känna döden så nära. Den hade inget med smärtan att göra. Jag minns hur rösterna runt mig ekade, hur alla människor blev så små, rummet snurrade, mammas tårar och oroliga blick. Mina ben kände jag inte och det var omöjligt att fokusera blicken någonstans eftersom allt snurrade. Min egen analys av detta är att jag förlorade all kontroll i det rummet. Ingen talade mitt språk, jag visste inte vad som hände med mig, eller barnet. Ingen svarade på frågor. Skulle jag krysta eller hålla emot. Vad ska jag göra? Jag visste inte vad jag skulle ta vägen och då ställde kroppen in sig på panik.

Tiden efter en panikångestattack brukar jag få väldigt kraftig dödsångest.  Jag blir otroligt trött, kan sova i ett dygn efter detta. Kan få ont i kroppen, som träningsvärk och jag är allmänt mosig i hjärnan. Hopplöshet och tomhet är två vanliga känslor som kan komma. Tankar som , jag orkar inte leva så här. Samt rädsla över att det kan hända igen och att man inte kan kontrollera det. Det är som att ditt psyke är en bil som du kör, helt plötsligt flippar bilen okontrollerat och kör in i bilar och är på väg rakt ner från ett stup. Du sitter i bilen men du kan inte göra någonting. Bromsen funkar inte,  ratten har låst sig. Du sitter i bilen och du vet att du kommer att dö men du kan inte göra något åt det. Du kraschar men du dör inte, för man dör inte av en panikångestattack det är bara din dumma hjärna som tror det.  Det värsta av allt. Du måste sätta dig och köra den där bilen igen. Numera finns det ju saker man kan göra för att stoppa den okrontrollerade bilen. Tyvärr vill inte vården lära mig dessa, de vill typ att jag ska lära mig det själv vilket är OMÖJLIGT. Eller så vill de att jag tar ett piller så att jag är drogad när jag kraschar.

I vilket fall så måste det varit otroligt påfrestande för mitt psyke att genomlida detta parallellt med en förlossning som redan är en jobbig händelse i sig. Efter förlossningen låg jag ensam i ett rum i många många timmar, detta var absolut inte bra för mig då min hjärna blev sjukare och jag gled skönt in i min förlossningsdepression. I den mån som det går skulle jag vilja ha samtalsbehandling på en gång med någon som ser till att allt står rätt till. Jag kunde inte prata om min förlossning på åtta månader utan att brista ut i hejdlöst gråt. Jag vill ha sällskap. Jag vill inte vara ensam. Ensam med mitt självdestruktiva psyke som bara bryter ner mig. Jag tror att jag lätt skulle kunna beviljas ett planerat snitt vilket var det ändå tänkbara för mig under flera år. Men jag vill gärna föda naturligt om jag kan då det är bäst för barnet. Men jag vill ha så mycket kontroll jag bara kan. Jag vill få smärtlindring om jag kan och jag vill hela tiden ha en och samma barnmorska. Eftersom jag föder ganska snabbt så tror jag att det ska vara möjligt. Fast det beror ju såklart på situationen. I den mån det går så vill jag kunna planera lite och fast jag har ont veta vad som händer. Jag måste vara smart denna gång och hitta ett sätt att överlista mitt psyke.

att minnas tillbaka.

Tidig lördagsmorgon med min Dami. Den senaste dagarna har han sovit med mig då det aldrig blir mörkt i hans rum, måste köpa en rullgardin. Men jag sover så mycket bättre när han ligger brevid mig. Det måste vara hans andetag och närhet. Igår lag han tätt mot min rygg och så rörde sig lillebror i min mage. Kände mig sjukt VÄLSIGNAD och det är verkligen rätt ord. Den senaste tiden har Damian varit ett heltidsjobb så jag känner inte alls mig speciellt kaxig inför att bli tvåbarns mamma. Men förhoppningsvis är det någon mysig fas han går igenom och det blir snart bättre när vi blir två.

Har suttit med min gamla blogg och läst en massa inlägg om tiden innan jag födde, de sista veckorna på min graviditet, min förlossning och tiden efter. Guuuud vad trött och arg jag var. Varje dag var såååå lång. Jag blir lite rädd inför att jag ska ändå ska vara hemma åtta veckor innan BF. Det kanske blir sååå drygt. Jag borde kanske jobba 4 till? Men samtidigt det kommer vara vår/sommar. Jag befinner mig Sverige, inte Ungern. Jag har familj och vänner. Jag har ETT BARN. Plus M9 som kommer hem. Jag kommer säkert ha mycket att göra. Dagarna kommer ändå att gå. Tänk att ha en hel solig dag framför sig.  Jag ser fram emot att göra saker i min takt, läsa, träna, träffa en vän. osv, osv.

När jag läser om förlossningen och tiden efter kan jag inte låta bli att GRÅTA. Jag får panik över att jag eventuellt kan få gå igenom samma sak igen. På Måndag ska jag till Aurora mottagningen och prata om det här. Även om det river upp mycket så känns det skönt att ha det färskt i minnet.

HÄR  och HÄR Kan ni läsa om min förlossning. Även om det kommer många fler inlägg efter detta där jag i princip ältar förlossningen och första tiden med Damian om och om igen.

Det var så jobbigt och svårt för mig att bli mamma. Något som för andra tar sex minuter tog sex månader för mig. Idag förstår jag att MYCKET har att göra med min diagnos och det känns skönt då det minska hatet mot mig och den eviga känslan av att vara så jävla otillräcklig.

Det bästa är ändå att se min lilla pojke och hur allt bara påverkat mig och inte honom. han är en fantastisk liten pojke och viktigast av allt. Han är en GLAD POJKE. Jag känner mig starkare, mognare mer förberedd denna gång. Men jag kan aldrig lita på min inställning till livet då det är mitt pyske som får sista ordet och det är något jag inte kan kontrollera. Sjukt jobbigt. Ett smörgåsrån till psyke.

Nej nu börjar vår helg. Idag ska vi plocka bort stödhjul på Damians cykel. <3
Och jag vill ha ett par stora feta stödhjul vid min sida nu när det är dags för min andra gång att lära mig cykla.

 

 

trettio dagar kvar.

Nu är det nedräkningens mamma. I måndes var det exakt en månad jobb kvar innan jag går på semester+mammaledighet. Tänk att jag ska vara ledig i ett år. Gud vad jag ska ta till vara på min lediga tid. Verkligen njuta av den med mina pojkar. Förra mammaledigheten vart jag arbetslös, ja om man inte ser till bloggen som ett jobb, men ledighet är alltid mer uppskattad när man vet att den har ett slut. Precis som helgerna är.

Just nu har jag en period där jag är TRÖTT ARG OCH IRRITERAD. Googlade på Borderline och exakt alla symptom passade in. Började fundera på om jag ska be om en utredning men sen kom jag på att jag är gravid. EN HORMON SALLAD HAR JAG INOM MIG.

Nu räknar jag ner tills M9 är hemma också. Guuuuuuuud vad jag saknar honom.
Hans energi, Hans lukt. Hans skratt. Hans armar runt mig.

 

 

image

slut för idag.

Hade ett möte i stan idag efter jobbet så jag fick ta bilen dit och köra till en helt okänd adress. Detta gjorde mig så stressad och spänd, vilket jag alltid blir när jag kör i stan men denna gång så hade lillebror någon form av karate aktivitet i magen. Fan va man glömmer för att jag kan inte jämföra honom ned Damian. Jag minns inget. Hursomhelst så var det jäkligt obehagligt att köra stressad så där. Kommer att försöka undvika det. Efter hämtning på dagis så promenerade vi bort till gymmet där jag körde ett litet pass. Jag tycker att jag är så himla duktig som tar mig dit. Även om ryggen blir mörbultad så känner jag mig smidigare dagen efter och jag tror att träningen hjälper min rygg, även om det inte känns så direkt efter. Igår lockade jag håret lite och sov med det så att det var lite fint vågigt idag. Fick så mycket komplimanger vilket är ett bevis på att jag fixar håret för sällan och har jämt det uppsatt. Jag har accepterat att jag har svårt att känna mig fin, men jag försöker, fan vad jag försöker.

image

en ny hobby.

Min nya grej är att jag övar på att föna håret på mig själv och lillasyster. Och med att föna menar jag ”syrianföna” det ska bli stort och falla så där Hollywood aktigt. Jag kan, det blir bra men det tar lite tid. Får se hur länge jag tycker detta är kul. Jag blir ju aldrig skitbra på något då jag tröttnar så lätt. Story of My life.

image

att älska när man är arg.

Hej och godmorgon!

Bloggen har ekat ett par dagar och det beror på att veckan har varit tung. Kvällarna då jag brukar blogga har ersatts med annat, jag har inte kommit i säng i tid och våra morgnar har varit katastrof. Jag har även försökt lära mig det här med WordPress och bilder då jag vet hur mycket det gör för bloggen. Men jag är så korkad jag fattar ingenting. Ska be min lillasyster lära sig det och sen lära mig.

Damian har varit en trotsig tonåring här hemma och hur många gånger har jag tanken slagit mig ”hur skulle min mamma gjort” och jag vet ju svaret. Det hade kommit en toffla mot mig ingenting annat.  Nu är det inga flygande tofflor tider utan nu ska vi praaaaaata med barnet. Funkar inte. Så jag skriker. Inne i vårt kök har vi ett skitbra eko så där inne blir min röst X 100. Mer effektivt. Efter våra bråk är jag såååå slut som artist. Vad är det här för period? Försöker inte vara hård mot mig själv då jag varje kväll blir apatisk av dåligt samvete för att jag inte hanterar honom bättre. Det känns som att allt ligger hos mig och mitt tålamod är ju 0,00. Jag gör så gott jag bara kan. Och när vi inte bråkar så kramas vi. Han säger så roliga saker nu. Vuxengrejer.

- det vore bra om vi samarbetade.

- mamma du lyssnar inte. Nu måste jag höja rösten.

- glöm aldrig att jag älskar dig.

Det sista brukar han säga när han är arg på mig. Då svarar jag med att säga att jag älskar honom hur arg jag än blir så älskar jag honom sååå mycket.

Vi blir inte vänner direkt. Men det känns skönt att vi älskar även när vi är arga.

 

påsken och fina utbildningar.

Hur trötta är vi på godis just nu? Det står mig upp i halsen ändå fortsätter jag att gräva i de dära jävla påskäggen. Imorgon är sista lediga dag och jag måste säga att vi haft en ganska mysig påsk. Fredagen var vi på middag hos min svärmor och kom hem jättesent. Lördag fick jag en välförtjänt paus från min son och strossade runt i en galleria med min vän S. På kvällen åt vi tacos hos lillasyster och där sov även Dami över. Idag åkte de till badhuset och jag fick sovmorgon. Sov nästan 10 timmar och vaknade av huvudvärk. Efter en sväng till IKEA landade vi hos våra kusiner där min kusin skämde bort mig med ansiktsbehandling. Jag grät nästan, så skönt var det. Liam och Damian bestämde sig för att hälla vatten, godis och frukt i en lampa så att det började brinna. Vi ba WTF? Kan omöjligt säga vem av de två som kom på idén då Damian är inne i en konstig wtf-fas.

Har fått lite frågor om min utbildning så tänkte berätta lite om det. Jag har en utbildning som journalist och även en magister inom detta. Min journalistutbildning hade en samhällsinriktning som man även fick en examen i. Man fick välja mellan etnologi och religion och något mer som jag inte kommer ihåg, men jag valde religion då jag läst det tidigare. Så jag är även religionsvetare. Till det har jag även läst retorik och olika samtalmetodik-kurser. Jag älskade att plugga även om jag faktiskt hade ganska svårt för det. Dock så passade just journalistiken så himla bra för min hjärna då vi arbetade väldigt effektivt och med deadlines och bedömdes efter detta. Jag är jättestolt över min fina utbildning. Mina föräldrars dröm var att vi skulle utbilda oss och det var stort att kunna göra de stolta. Speciellt med min trassliga tonår, jag är en typisk sån där som borde hoppat av gymnasiet och börjat röka hash till frulle. Men jag är så jävla envis att jag trotsar mitt eget öde och krigar mig till en examen och gör mina föräldrar stolta. En dag kommer du att tacka mig sa mamma, och det gör jag idag.  Utan min utbildning skulle jag inte kunna ha det arbetet som jag har idag och det är jag verkligen tacksam över.
Den myndighet som jag arbetar för utbildar internt men har krav på ett viss antal akademiska poäng vilket motsvarar 3-4 års universitetsstudier. Det är såklart meriterande om du läst tillexempel stadsvetenskap, socionom eller är beteendevetare i grunden, men det finns alla slags utbildningar bland personalstyrkan. Arbetserfarenhet och personlighet är av stor vikt. Jag har tidigare arbetat inom äldrevården, grundskolan samt kriminalvården. Detta visar att jag har erfarenhet av att arbeta med olika målgrupper med alla slags behov och har arbetat med pedagogik. Jag har även jobbat i butiker där jag utvecklat ett serviceminded och kundbemötande. Kriminalvården var lärorika år där jag även tvättade av mycket fördomar och arbetade under stor press. Nu har jag säkert glömt mycket men det viktiga är ju att framställa på ett snyggt sätt hur varje lite erfarenhet är en del av den du är idag.  Intervjuerna är långa, intensiva och oftast blir man intervjuad flera gånger. Jag tycker att man ska vara så ärlig man bara kan, men vända alla negativa aspekter till positiva. Jag är väldigt lojal och hängiven mot min arbetsgivare vilket mitt cv visar och det tror jag uppskattas då det visar att jag inte hoppar från jobb till jobb.   Du som snart har en intervju kan väl mejla mig på floresvarela_@hotmail.com om du vill så kan jag ge dig lite mer tips.

Puss & kram vi ses på stan.

 

 

lååååångfredag.

Godmorgon vänner. En ledig fredag, fan va underbart. Jag önskar dock jag var hos mina föräldrar i Skåne under denna helg men föööör dyra biljetter stoppade mig. Under påsken kostar en resa till Skåne som en utomlandsresa. Vi får se hur vi underhåller oss denna helg men jag vill helst bara ta det lungt och varva ner efter en tung vecka. Nu blir varje vecka tyngre känner jag. Graviditeten är en sak, men allt annat till det. Mitt jobb, Damian, matlagning, tvättning och hushåll. Har varit kaxig och sagt att jag fixar det och det kommer jag att göra, men nu är det TUNGT och jag räknar ner dagarna tills jag går på ledighet och min Martin kommer hem.

Vi har funderat lite på att eventuellt unna oss en liten semester i maj. Vi har haft sådan otur med att komma iväg på semester. Det har alltid varit något som stått i vägen. Men nu tror jag inte att något gör det, förutom…. min mage. I maj är jag i vecka 31-34  och jag misstänker att det kanske blir jobbigt att flyga och röra på sig? När jag var gravid med Damian var det inga problem i under dessa veckor, men denna gång är det tuffare. Har hört att om man skulle behöva nödlanda för att fölossningen dragit igång så får man landa planet själv. Haha, nä men man får betala för kalaset själv. Försäkringen täcker nada.
Har någon av er rest under dessa veckor? Vore guld med lite tips.