image

halva tiden har gått.

Förra veckan gled jag in i vecka 20 och har därmed hälften kvar på min graviditet. En graviditet som har varit sååå annorlunda den första. Jag var nästan säker på att det var en flicka i min mage. Känner att det verkligen varit som natt och dag. Denna graviditet var till skillnad från Damian verkligen planerad. När jag plussade var det en otrolig lycka båda för Martin och mig. Jag slog in stickan i fint papper och la den i en fin Dior påse. Sen fick han den av Damian på fars dag. Mina föräldrar var på besök så vi la oss alla tre i gästrummet för att öppna presenten. Martin förstod först inte vad stickan var för något men när han förstod fick jag pussar över hela mitt ansikte. Även Damian fick nyheten då även om jag inte tror han riktigt förstod. Men nu förstår han. Han brukar be mig visa bild på gravidappen för att se hur stor bebisen är. Och så drar han upp min tröja, pussar magen och säger ”jag älskar dig, jag väntar på dig”

Första trimesten är tyvärr en dimma för mig. Jag som alltid mer eller mindre är deprimerad blev GROVT deprimerad. Jag kände ingen lycka över att vara gravid. Ville så gärna vara sådär lycklig som jag var med Damian. Då mådde jag fruktansvärt illa istället men ack så lycklig. Istället grät jag varje dag. Jag som kan mina depressionsgrader kan verkligen säga att denna var djup. Jag var så otroligt besviken på mig själv och mitt psyke. Den bästa tiden i mitt var min förra graviditet då jag i princip var ångestfri i 9 månader. Och nu blev det tvärtom. Jag hade såååå mycket känslor inom mig. Så mycket hat. Så mycket irritation. Jag ville bara krypa ur mitt eget skinn. Då tänkte jag, det här måste vara en tjej. En ny Priscilla. Damian gjorde mig lycklig från magen för han var som sin pappa. Nu är det en ångestfylld liten tjej med en massa psykiska besvär som gör mig sjukare. Och i min depression kände jag att jag inte ville föda en ny Priscilla. Jag ville inte ha en tjej. Jag vill föda Martins pojkar, inte mina flickor. De få som jag pratade om detta med blev väldigt upprörda över mitt resonemang och det förstår jag. Men det var så tankarna och känslorna var.

I vecka 14 så vaknade jag ur min depression. Precis som när illamåendet avtog så vaknade jag en morgon och allt kändes mycket bättre. Mina antidepressiva är igång men jag kommer precis som med Damian sluta med dessa under den sista trimesten. Efter förlossningen så går jag på dem igen för att förhindra förlossningsdepression som jag ligger i riskzon för. Fick ju en mysig med Damian som varade nästan i 6 månader och kommer nu göra allt för att försöka undvika det. Kommer att även få gå på specialistmödravård inför förlossningen och tiden efter. Ni som vet. NI vet.

Kan ibland inte förstå att jag kommer att utsätta mig för detta återigen. Men så tittar jag på Damian. Och då finns inga som helst tvivel. Jag älskar honom SÅ mycket och det finaste jag kan någonsin ge honom är ett syskon. Jag hade aldrig levt utan min lillasyster. Så vad som än väntar så kommer det vara värt det.

 

 

 

 

image

stress och sånt.

Brukar lämna frukostbordet färdigt till min små pojkar varje morgon. Jag blir så tillfredsställd av att ta hand om dom. Att inget ska fattas. Om Martin vill ha juice och det finns ingen blir jag på riktigt STRESSAD. Jag vill att han alltid ska kunna äta hemma för att jag vet att han älskar hemlagat. Vill han äta ute så är det en annan sak men det ska alltid finnas färsk mat hemma. Självklart lyckas jag inte med detta varje dag, men nästan. När det inte finns mat hemma blir jag waitforit….STRESSAD.

Idag ska Martin till Grammisgalan. Vi skulle kollat ut något till mig igår men jag väljer att inte gå. Helt ärligt så känner jag mig svullen och fet och inte alls vacker som jag gjorde med Damian. Har varje morgon ett helvete med att hitta kläder och jag pallar inte STRESSEN.

 

image

att få ett syskon.

Idag var vi och lånade lite böcker på biblioteket med Damian. Det blev två Alfons samt två syskonböcker. Tycker att det kan vara bra att läsa lite pedagogiskt om den stora förändringen som kommer i sommar. Damian verkar vara så lycklig över att bli storebror. Jag brukar ställa en massa frågor som ”men tänk om han gråter vad ska vi göra då?” – då får vi trösta honom och ge honom lite mat. Men det ska vara mosad mat mamma. Han ska låna ut sina leksaker och sova med bebisen. Hoppas verkligen att det går bra och att det går smidigt till. Damian är så snäll och har ett stort hjärta. Har svårt att tro att han skulle visa upp en annan sida. Men man vet ju inte.

 

Annars så är jag så jäkla snygg i håret nu. ÄNTLIGEN säger jag bara. Ni vet ju vilka turer jag haft med frisörer. Men nu har jag hittat någon som det verkligen känns bra med. Jag var ju ute efter en speciell ton och eftersom jag inte snackar frisörspråk så är det svårt att förklara. Har så länge velat bli ljus och nu är jag det. Så himla fint nu inför våren. Ska ta bild och visa imorgon.

image

livrädd.

Fastnade och har läst en så otroligt hemsk blogg om en mamma som förlorat sin dotter. Läst och läst. Och gråtit så mycket. Varför får barn dö? Tycker att de borde få vara odödliga tills de blir myndiga iallafall. Blir så rädd för livet när jag läser om barn som dör. Livrädd. Ingen går säker och ingen vet. Min lilla Damian vaknar och kommer ut till mig i soffan. Han kryper upp intill mig och sover vidare vid min sida. Lilla älskling.

en bra helg ändå.

Måste säga att jag är redan mycket nöjd med min helg. Veckan som gick var riktigt jobbig för min svanskota som har spökat sen ett par veckor tillbaka. Jag som har varit duktig på tränat fem dagar i veckan i vanlig ordning får inte till ett träningspass längre. Alla övningar belastar svanskotan och sist jag var där kröp jag nästan hem. Har sett fram emot att vara aktiv hela graviditeten men ärligt talat så känns det mycket bättre när jag inte tränar. Nästa vecka har jag en tid hos sjukgymnasten så då får vi se vad de säger. Det sista jag vill är att bli sängliggandes och det skrämmer mig att jag redan har dessa krämpor. Vet inte om det är foglossning då jag aldrig haft det och inte har något att jämföra med. Men ont gör det och ibland haltar jag av det. På det har det varit en ångestladdad vecka och jag är såååå hormonell så det finns inte. Gråter av allt och känner så mycket. Jag hoppas nästa vecka blir bättre.

I fredes var min lediga dag och då passade jag på att fräscha upp mina naglar. Det finns ett ställe här i Solna som gör GRYMMA naglar till bra pris. Jag har inga tippar utan bara förstärkning på mina egna naglar. Problemet är att det finns två personer som är liksom proffsen men de lär upp nya människor som är nybörjare. Nu har dessa också börjat ta emot kunder. De är långsammare och inte så duktiga, SÅKLART, de är ju nybörjare. Och folk ryggar tillbaka när dessa nya ska göra deras naglar. De blir typ bråk på salongen. Och jag fick en nybörjare och jag ville inte, men jag hade inte hjärta eller ork att säga emot. Jag tycker att de som är nybörjare ska man betala ett längre pris för. På så sätt kan folk välja och känna att det är okej att sitta längre.

Ska säga det nästa gång. Fast ingen kommer att förstå mig  för ingen pratar svenska :(

Skitsamma, efter åkte jag in och träffade min vän T och vi åt en jättegod sallad men som mättade oss ingenting. Så vi tryckte i oss fika efteråt och satt länge och pratade. Min vän T är sån som fixar och hon vet att sen länge velat göra något med mitt hår. Men ni vet ju min otur med frisörer och mitt senaste missöde. Men jag la mitt huvud i hennes händer och vi åkte till en salong i Solna. Tjejen som jobbar där har precis startat eget men hon har tidigare varit på en annan salong i Solna och haft bra rykte där, så jag hade hört talas om henne och många har rekommenderat henne. Så vi körde. Hon tog bort det gula/orangea och för att göra det fick vi ju bleka :( Jag kommer nog att smita in till henne i veckan för att avsluta det hela och sen får ni se bild. Inte jättestort skillnad men mycket närmare det jag är ute efter.

Efter mitt långa frisörbesök åkte jag till en annan vän på Gärdet. Hon hade gjort världens godaste tapas och samlat ett härligt gäng tjejer. Martin och Damian fick en riktig pappa-son dag och vid midnatt kom de och hämtade mig. Kan alltså inte  beskriva hur GOD den här maten var. Det var som restaurang mat.

Klicka här för alternativ

Igår var det min tur med min pojke och det njöt jag av. Vi träffade upp min kollega och nära vän O med son och fikade i centrum. Damian valde ut ett par Timberlands till sig själv. Han har alltid velat ha ett par och det var lycklig pojke som gick hem sen. På kvällen bakade vi kanelbullar och hade min vän Sanna över på lite mat och fika. Sanna hade en grattistillattduskablimamma present med sig som var en salig blandning av sminkborstar, bodyscrub, ett ritual ljus och FOTFILEN!!!! Vilken underbar vän.

 

 

IMG_0069

fredagen är efterlängtad.

Vi är fyra stycken på jobbet som är på tjocken. Så himla mysigt för vi sitter ofta och fikar med varandra. Vi bjuder varandra på knäckebröd, pålägg och godsaker. Vi gnäller, suckar och söker tröst hos varandra. Jag till och med kramar en av dem varje morgon. Det gjorde vi inte förr. Men nu är det liksom givet. Annars har jag verkligen världens bästa jobb för en gravid kvinna. Så tacksam att jag varken behöver stå eller sitta mycket. Jag varken lyfter eller anstränger mig speciellt mycket fysiskt. Vid 13 behöver jag dock en grov siesta på typ en timme. Hela jag checkar ut då och säckar ihop totalt. Men annars går det bra. Med Damian pluggade jag i början samt jobbade deltid. Från femte månaden var jag arbetslös och jag upplevde det som sjukt drygt. SKÖNT men också långtråkigt. Jag har verkligen sett fram emot att vara duktig och gå till mitt jobb varje dag. Har jag sagt att jag är tacksam för mig mitt jobb? Jag tror det. Jag brukar tänka på det när jag känner att jag är trött på att jobba. Jag har inte berättat mycket om mitt jobb och det vill jag inte heller men kan berätta att jag jobbar som handläggare på en myndighet. Sitter i mitt kontor, bokar möten, skriver under papper, tar beslut osv osv. Häromdagen stod jag i postrummet och postade brev och skrev under några papper. Jag har ju övat på min underskrift sen fjärde klass så den sitter ju så sjukt perfekt. Då slog det mig att jag lekte ju detta när jag var liten. Hade ett litet kontor och satt där och skrev och lekte viktig. Helt sjukt men det jag gör på jobbet var min favoritlek när jag var liten. Kul! Nu har jag plockat ut lite semester på fredagar. Sjukt härligt. fredagen ska vara MIN DAG.

torsdagstankar.

Är det vanligt med extra starka katastroftankar när man är gravid. Ibland undrar jag om jag har någon slags schizofreni. Har så hemska bilder i mitt huvud dagligen som spelas upp som en film framför mig. Mycket handlar om Damian. Blod och död. Att något hemskt händer honom. Eller mig men han är med och ser det. Det finns sääääääkert nåt litet piller för detta. Sista besöket med min läkare var katastrof. Jag står inte på någon jävla lista till KBT, som jag har trott i 2 år och som alla läkare lovat. Platser ges till människor som behöver de mer än vad jag gör. Eftersom jag tackar nej till mediciner så prioriteras jag ej. Jag fungerar som vanligt trots mina psykiska besvär och detta straffas jag för. Jag lovar att om jag försökte ta mitt liv skulle jag nästa dag erbjudas KBT. Om jag överlever det vill säga.

image

här är jag.

Ni som inte följer mig på instagram har inte sett denna bild som vi fick på ultraljudet. En sån liten fot. Som att den liksom visar det stora livstecknet. Hej mamma hej pappa hej storebror här är jag. Annars tyckte jag inte barnmorskan var någon vidare bra fotograf. Hon kunde fått till mycket bättre bilder. Man såg så mycket. Konturer av ansiktet och hur bebis låg i en massa poser. Jag känner mig så sjukt STOLT att få bära och föda Martins barn. Tycker att han är en sån otroligt fantastisk människa med så sjukt bra gener och anlag. Känner mig utvald. Så kände jag även med Damian. Men nu har man liksom facit i hand. En bättre pappa kan jag inte ge mina barn. Tack Gud för denna välsignelse.

IMG_0958

trötta människor.

Vi valde att hålla det för oss själva. Mycket just för att människor blir så nyfikna och ställer hundra frågor. I början är allt skört och ovist. Så det blev vår lilla hemlighet. Martin, Damians och min. Damian visste hela tiden, från dag ett. Även om han pratar om det ganska ofta så har det ändå lyckats undgå många. Jag själv har ju sakta men säkert gått upp i vikt och haft humörsvängningarnas mamma. Om någon frågar kommer jag att svara såklart. Men ingen har frågat. Och sen valde vi att vänta efter ultraljudet. Jag fattar inte riktigt varför folk har mage att bli sårade, besvikna och tjuriga? Alltså har jag skyldighet att dela med mig av allt i mitt liv. Kan jag tillsammans med min familj få avgöra när vi vill berätta. Tycker det är så jävla tråkigt att behöva förklara sig för människor hela tiden. Inte ens mina närmaste vänner visste. Snälla. Ge mig en paus. Var bara glada för vår skull istället för att göra det till en personlig grej.

IMG_0701

längtan och ängslan.

Tack mina underbara vänner för era grattis. Det har faktiskt varit sjukt jobbigt att inte berätta just för er. Ni brukar hänga med i alla mina svängar. Min tröst är att jag inte bloggade om Damian den första tiden heller. Jag upplever att de första veckorna inte är så roliga ändå. Det är roligare att ”komma ut” när tiden har gått och allt har landat lite. Men nu har vi mycket att ta igen eller hur? Jag minns dagen då Martin och jag satt vid frukostbordet och pratade om att skaffa en till bebis. Det är nog snart två år sedan det samtalet. Det kändes så stort att ta det beslutet. Att vi båda var redo för att göra det igen. Det som är det största i livet men också som för oss varit den största utmaningen i livet. När Damian var bebis hade jag svårt att tro att vi någon gång skulle bli så där tajta och läkta att vi skulle våga oss på det igen. För min egen del har det varit en lång väg för att komma dit. Ni om några vet att min första tid med Damian var långt ifrån en dröm. Under många år trodde jag aldrig att jag skulle våga igen. Men jag måste säga att kärleken till sitt barn är så stort och ett syskon är det absolut finaste man kan ge sitt t barn. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min lillasyster <3 Hursom så var det ett tag sen vi hade det samtalet och mycket saker har hela tiden kommit i vår väg. Många vänner har blivit gravida och fått sina barn och jag har många gånger tänkt ”det där kunde varit jag” och visst har det varit en viss sorg. Längtan har varit så stor och min livmoder har typ ropat BEFRUKTA MIG. Det har varit asjobbigt att tränga bort den starka driften. Jag kan inte säga att allt i vår tillvaro är perfekt och som det ska vara just nu, men frågan är om det någonsin blir det? Jag känner mig för en gång skull trygg och stark i detta och om det är något jag har lärt mig med Damian så är det att allt löser sig. Det viktigaste är familjen och kärleken ändå. Det är många som frågar mig ”hur blir det nu? Hur ska ni göra nu?” och jag förstår att det är det är frågor som dyker upp. Jag har inga svar på det tyvärr just nu. Eller i alla fall inga klara svar. MEN. Det kommer att komma svar så småningom. Det gör det alltid.