Jag har efter mitt första barn kämpat med min vikt.

Jag gick upp 25 kg under min graviditet, och efter det blev det bara värre, som om min kropp inte ville släppa ett enda kg utan bara sög åt sig kg efter kg.

Jag har ett antal gånger gått med i Viktväktarna med blandat resultat…

För ca 2 år sedan började även hälsan att tala om att det var dags för en förändring, jag fick prediabetes varning och blodtrycket skenade iväg samt en otroligt hög puls.

Nu var jag tvungen att ta till handling!! Jag ville ju kunna uppleva mina barn och barnbarn!

Jag fick med min läkares hjälp iväg en remiss om obesitaoperation.

Jag valde sedan att göra detta i Stockholm på St Görans sjukhus. Så den 16/1-17 var dagen som skulle förändra mitt liv för alltid.

Innan operationen fick jag gå kostspåret och tappade totalt 20 kg då inklusive den flytperiod man har innan operationen för att krympa levern.

Dagen för operationen var jag så nervös, tänk om jag inte vaknar upp?? Jag tog typ förväl av min familj….för man vet ju aldrig…..

Jag kommer ihåg hur panikslagen jag var när jag gick in i operationssalen, jag stört grät som att det var min sista stund i livet, men efter lugnande och fint support av personalen kunde jag lugna ner mig och tänka på fina minnen innan jag fick somna. Jag såg framför mig hur jag körde min Pontiac i solen:-)

När jag vaknade på uppvaket, var det första jag tänkte på, min familj, jag måste få ringa min man.

Han fick ett samtal från en något groggy fru, hahaha, än idag kan han skratta åt hur jag lät och vad jag sa, hahaha,  Jag var så lycklig att jag vaknat upp 🙂

Den efterföljande tiden efter operationen var allt annat än lätt, att få i sig vätska var så svårt och jag var tvungen att få i mig en viss mängd för att få komma hem, jag kämpade som ett djur, för hem det skulle jag!!

Vikten rasade av mig och nu ett år efter operationen har jag gått ner ca 50 kg och mår toppen!! mina värden är superbra, och jag har inte prediabetes längre och mitt blodtryck är jättebra!! Bara hälsovinster!!

Men garderoben har jag vart tvungen att förnya med jämna mellan rum, till min mans förtret 🙂

Jag har tänkt återbruk, i mina klädinköp för det mesta och gått på olika loppisar och secondhandbutiker, och man kan hitta massor med häftiga plagg som andra har tröttnat på.

Känslan när man kommer i 36-40 storlekar är så overklig! jag ser mig ofta som den jag var förut när jag hade 54 i storlek som störst…. det tar ett tag innan knoppen hänger med… Men det är fullt normalt.

Jag är så stolt över mig själv att jag tog detta steg ut i det okända och gav mitt liv en ny chans till att leva!!