Hat är ett riktigt starkt ord. Jag hatar ingen, tror inte att jag har den förmågan. Jag tycker synd om de som behandlat mig illa. Om de får mig att må dåligt antar jag att innerst inne mår de mycket sämre än mig. Det är ju lättare för mig - som inte gjort något ont - att komma över en förlorad vän, än för någon som inser sitt misstag.
Likgiltighet är något jag är väl bekant med, dock skulle jag aldrig kunna känna mig likgiltig inför någon som jag tyckt väldigt mycket om. Jag menar, det tar ju ett tag innan man vet vad man känner för någon - för vissa verkar det kunna ändras i en handvändning, men inte för mig.
Kärlek är vad som håller mig vid liv. De flesta uttalar alldeles för sällan sin kärlek till sin omgivning. "Jag älskar dig", finns det något finare? Jag älskar alla i min omgivning, annars skulle jag aldrig omge mig med de människorna. Varenda person i min samtalslista har underbara egenskaper som väger över de sidorna jag inte uppskattar lika mycket. Även mina expojkvänner, inklusive de som gjort mig illa både fysiskt och psykiskt, älskar jag - samtidigt som jag tycker synd om dem.
Lycka kan aldrig existera om man inte exkluderar hat.
Sluta hata & älska mer!
TIENNE
Inga kommentarer än.